Gulliga Ullis - Transmamma

2014-11-13
00:48:10

Jag saknar mitt liv

Överviktig har jag varit mer eller mindre hela mitt liv. Aldrig känt mig fin eller att jag duger som jag är och min självkänsla har varit i botten. Inte förrän jag var drygt 30 år fick jag lite självkänsla och blev snygg. 😊

En helt vanlig dag i mysbrallor och lagomt förstor t-shirt började förändringen.
Jag hade lite tid att fördriva så jag gick in på en klädbutik med stl för stora tjejer. Hade aldrig varit dit förr, då jag inte varit särskilt intresserad av kläder. Kläder jag köpte var inte nödvändigtvis kläder jag gillade utan kläder som passade stl mässigt.
Monica som äger butiken småpratade med mig när jag slött kollade omkring. 
Vi fann varandra bums och skrattade mycket. Bäst vad det var hade jag lovat Monica att ställa upp på en modevisning längre fram då hon hade en modell för lite.
När jag lämnade butiken tänkte jag, va sjutton har jag gjort. Hur kunde jag lova något sådant, helt olikt mig då. 
Några dagar senare var det provning av kläder till modevisningen. Monica hade redan hunnit ta fram flera saker att välja på. Jag passade i allt, inte bara stl mässigt utan i kläderna,färgerna och mönstren. Att alltid vara klädd i svart är inte alltid "smalast" . När jag provade kläderna och kände mig fin fick jag en helt annan hållning av kroppen. Monica skrattade när hon såg hur jag växte.(inte lätt att skriva när ena katten slickar mitt ansikte, när jag försöker fösa henne åt sidan lägger hon tassen på kinden för att hålla fast mig lol)
Modevisningen gick jättebra och det var så roligt. Jag fick massor av fina kommentarer efteråt. 
Det var så mitt modellande började. Monica fixade fler modevisningar åt mig och det var lika nervöst och lika kul varje gång. Min självkänsla växte sig lite starkare av alla komplimanger jag fick och när jag såg att man kan va snygg och stor . 
Efter ett tag blev det även fotosessioner till annonser,skor,Internet butik, balklänningar, smycken och även tv.
Jag har varit med i det flesta magasin t ex bröllopsmagasin och Amelia
Min boss började kalla mig Divan, hahaha 
Sista veckan i min graviditet med lillan gjorde jag min sista "jobb modevisning" i stilettklackar. Åh va jag kände mig vacker! Alla var nervösa att vattnet skulle gå men allt gick toppen. Efter det har det bara blivit nåt enstaka "gästspel"
Översta bilden till höger är den jag är höggravid på

För ca 3 år sedan fick jag ett litet sår på bröstet. Det ville inte läka och det gjorde rysligt ont.
Jag gick till hälsocentralen och fick prova olika salvor och cremer. Inget som hjälpte utan såret växte lite och blev djupt som halva pekfingret. Det såg precis ut som ett skotthål.
När det gått flera månader utan resultat blev jag skickad på hud i Gävle. Fick träffa två läkare som sa att jag har pyoderma gangrenosum(pg) Fick be dom skriva ner det på en lapp.
Pyoderma gangrenosum är en autoimmun sjukdom. 
Autoimmun betyder att det är något knas med immunförsvaret och det bryter ner sin egen vävnad.
För detta finns INGET bot! Sjukdomen är väldigt ovanlig 1 på ca 300 000 får den . Jag får sjukdomen i skov. Håller just på att avsluta mitt fjärde skov på ca 3år.
De flesta av dessa har vanligtvis också någon mag/tarm sjukdom som t ex Chron. Men inte alla, inte jag. 
På Facebook finns en grupp för oss, och vi är runt 250 medlemmar från hela världen. Gruppen heter pyoderma gangrenosum och är sluten bara för sina medlemmar.


Så alltså, jag får smärtsamma sår som inte vill läka så lätt. Såret på bröstet tog över ett år att läka. Dom växer otroligt snabbt. Kan börja som en liten finne på kvällen och när jag vaknar nästa morgon kan det vara flera cm stort.
Vanligast säger dom är på benen, men jag har haft från fotknölen till halsen.
Man ger vanligtvis kortison, stora doser. Jag åt 40mg per dag och gick upp ca 25kilo. Jättekul när man redan är övervikt. Ja jo jag vet att det är petitesser men liiiiite får man gnälla. 
Mot den vidriga smärtan fick jag morfiner,ketogan lokala smärtstillande i såren ändå var smärtan så vidrig att jag spydde flera gånger.
Första gången det var illa och jag hade runt 15 sår på benen och brösten, fick jag hjälp på världens bästa hc varannan dag.
Kilafors hälsocentral är den bästa som finns. Alla är otroligt empatiska och hjälpsamma och man får alltid hjälp samma dag man hör av sig.
Jag var i så dåligt skick att jag knappt kunde gå. Hög på både morfin och Ketogan fick jag hjälp att duscha och byta omläggningarna på hc. Jag hade mitt eget duschrum med toalett där allt jag behövde fanns. Minst en sköterska hjälpte till, bra dagar tog allt bara en timme, men oftast runt 2 . Halvhängandes över handfatet naken, svettig, hög med varande blödande ibland stinkande sår kände man sig inte direkt kaxig.
Självkänslan tillbaka i botten. 
I ett halvårstid gick jag varannan dag till hc för att klara min hygien. Aldrig att man kände sig i vägen eller tog dyrbar tid. Att komma dit var många ggr min oas och ventil, då jag inte alltid ville visa barnen och min man hur dålig jag var.


Nu mitt senaste skov som just nu läkt ihop höll på i ca 7 mån.
Jag har varit sängliggande hela sommaren förutom enstaka minutrar jag försökt komma ner och ut. 
Denna gång hade jag mest sår på gullrumpan. Säkert minst 10 st i olika storlekar och djup. Största var nog runt 10cm. Alltså hallå, AAJ ! Inte sitta , inte bajsa, inte ligga på rygg. Jag höll mig som längst från att bajsa 17 dar för det gjorde så ont. 
Såren blev givetvis infekterade av värmen så två olika antibiotika fick jag mot det.
Som en skänk från ovan fick jag hjälp i massor av min ängel och vän Jenny.
Hon hjälpte mig med allt från stöd till dusch och omläggning .
Tack vare henne behövde jag inte ta mig till hc varje eller ibland flera ggr om dagen. 
Jag vill helst inte be min man och mina barn. Känns ovärdigt på något vis. Dom hjälper mig mer än gärna det är bara jag som helst inte vill.
Trots detta har det varit en fin sommar med fina minnen. 
Haft mitt fönster helt öppet hela tiden och har sett allt från små fåglar flyga omkring till stora åskskådespel.
Familj,vänner och katter har varit här hela tiden.
Den som inte vikit från min sida alls är min ena sphynx Coccos. Hon ligger bredvid mig på kudden hela tiden. Gick jag på toan så gick hon, gick jag och åt så åt hon. Stannade jag enligt henne för länge nere jamade hon tills jag följde med tillbaka till sängen.

På midsommar  kom som vanligt hela kånkarånget med våra afrikanska vänner. Jag hade inte sagt att jag var sjuk, var så rädd att ingen skulle komma då av hänsyn.
Festen började, mat lagades, barn skrattade och grät, människor sprang ut och in, upp och ner, det skålades och musik spelades. Inte en minut var jag ensam, alltid satt någon här och surrade och eller hämtade mat och snacks. Jenny kom med alkoholfritt vin och en hel bricka med godsaker.
Först var jag så ledsen att jag inte kunde vara med på allt skoj. Sen var jag bara lycklig att jag var hemma och inte på sjukhuset.
På midsommardagen fick jag hjälp in i duschen och på med lite kläder och lite mascara. Alla väntade på att värdparet skulle dansa tillsammans som vi haft som tradition när vi möts. Jag klarade hela dansen med min underbara man och tillsammans med våra vänner. Helt magisk var det. Men sen tillbaka till sängen för en powernap.

Min familj är mitt allt. Utan min man (och Jenny) som jobbade natt heltid, tog hand om hus barn katter mat handling och mig vet jag inte hur det gått. Mina duktiga hjälpsamma barn som hjälp till med allt från att stoppa om hög, trött mamma till gräsklippning.


Just nu mår jag bra. Extremt lättuttröttad och lite svag men det tar nog ett bra tag att återhämta sig. Idag har jag varken morfin eller kortison . Hurra!!
Hoppas de dröjer 200år till nästa skov.

Jag vet att man inte ska tänka på det som varit eller på vad som kommer i framtiden.
Man ska leva nu i nuet. Det är viktigt. Men ibland behöver man bli påmind vad man har.

Mitt nuvarande kall är jätteviktigt, intressant och lärorikt.
Jag har en transson på 12år som behöver mig nu. Hans resa till SITT liv som sig själv .

Jag är viktig, behövd, vacker och respekterad 
 💖💜💖 
Min ascoola transson Jazz 12år 


Kommentarer:
2014-11-13 @ 07:07:16
#1: Anna-Karin

Ingen kan förstå det du gått igenom. Tack för din öppenhet, det är otroligt bra skrivet. Dina vänner, Jenny, din familj (och katterna) är ovärdeliga. Kom ihåg att det är du som person som gör att alla vill dig så väl.
Tur att jazz har den familj han behöver och att ni har honom.
Tillsammans ger ni varandra styrka i familjen.
Nu håller jag tummarna och hoppas att det inte blir fler skov för dig och att allt går bra för jazz.
Åter igen tack för att du delar med dig<3

Svar: Åh tack Anna-Karin, va gulligt av dig. Ja tillsammans är vi stark. puss och kram 💖
Ullis

2014-11-13 @ 08:00:32
#2: Monica

Man får tänka både framåt, bakåt och leva här och nu! Å vad jag saknar min Diva! Du skriver så fint och du ska veta att jag följer varenda inlägg i din blogg. Jazz e en fantastisk kille och allt kommer att bli bra för hela familjen en vacker dag. Tänker på dej ofta och kan ibland bara le åt allt vi 2 varit med om ihop. Kram

Svar: Happy Days bossen, happy Days. Många varma kramar 💋💋
Ullis

2014-11-13 @ 10:48:04
#3: Agnetha

Underbara Ullis! För mig har du ALLTID varit vacker, från insidan och ut. ❤️ Men det viktigaste är inte vad andra tycker utan man måste känna det själv också. Så glad att du hittat dig själv, ser guldkornet Ullis.

Sen blöder mitt hjärta verkligen för dig! Hade ingen aning om att det va så illa. Så många gånger jag tänkt på hur roligt det vore att få träffas och bara prata, skratta och gråta. När jag läser din historia hatar jag avståndet! Hade gärna suttit vid din sida, pratat om livet, skrattat, gråtit... Hjälpt dig tvätta och lägga om sår. För mig hade det varit en ynnest att få finnas där, hjälpa en sådan fin människa och få va en del av ditt liv. ❤️❤️❤️

GLÖM ALDRIG ATT DU ÄR UNIK OCH DEN BÄSTA ULLIS SOM FINNS 😘

Svar: 💋💋💋💋
Ullis

2014-11-13 @ 11:30:06
#4: Rita

Det fanns en mening med att Chanel inte kom överens med min surpuppa till Devon, mitt hem var bara en mellanstation så att du skulle få syn på henne <3 Va skönt att höra att hon har varit en sån tröst för dig! Hon hamnade i det bästa tänkbara hemmet <3 Hoppas du kan hålla dig frisk i 200 år nu! Kramar, Rita

Svar: Ja verkligen Rita. Det tog tid för henne att komma överens med de andra katterna. Men jag och Ciccos bondade snabbt, och nu är hon min mamma och jag hennes lilla bebis 😃😃 💖
Ullis

2014-11-13 @ 12:33:11
#5: Mia Berg

Du är en underbar kämpe Ullis! Å som sagt din son behöver dig nu. <3

Svar: Tack Mia 💋 💜💜
Ullis

2014-11-13 @ 22:10:54
#6: Anonym

Vilken kämpe du är❤️
Ledsen att jag inte hann med dej när du va in. Så roligt att se dej och att du var så mycket piggare
All kärlek och lycka till dej å din familj💕❤️💕 kram

Svar: Jag tror jag vet vem du är 😍 ingen fara du vet att du är ett av mina mål när jag väl är ute på 💖💖💖💋💋💋
Ullis

2014-11-14 @ 00:15:03
#7: Maja

Vilken kämpe du är Ullis! Svårt att föeställa sig hur jobbigt det måste vara att leva med en sådan sjukdom. Skönt du har Coccos och din underbara familj och vänner. Stor kram!

Ps: Vilken killersnygg modell du är!

Svar: Tack fina Maja 💖💖💖💖
Ullis

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: